För cirka 20 minuter sen så fick jag idén att skriva ett inlägg. Men när jag skulle skriva rubriken kom jag verkligen inte på vad jag skulle skriva om, tills jag kom på en sak min mamma sa häromdagen. Att hästar kanske fungerar som mentala terapeuter. När jag kom tänkas på det blev jag otroligt inspirerad till att skriva ett inlägg om just det. Med närmare eftertanke så har hästar alltid varit mentala terapeuter för mig. 

 

Precis som väldigt många har jag inte alltid mått så bra här i livet. Och det är inget jag skäms över att berätta. Har varit väldigt deppig till och från under olika perioder i mitt liv. Hästarna har verkligen fått mig att må bättre. Genom att bara åka ut till Gajos och gosa en stund gör att jag mår så mycket bättre. Han märker verkligen om jag är lite nere, då söker han sig mer till att gosa. Inte bara leta efter godis i mina fickor. Han älskar att pussas lite när jag ställt upp honom i stallgången.

 

Det fanns en speciell ponny som var lite extra bra på att vara en mental terapeut, Prins. En liten B-ponny som stod på ridskolan. Jag var som vi kallade det, skötare på honom. Varje söndag var vi där och tog hand om honom som om han vore min egen. Många ogillade honom då han var ganska nafsig, krokodilen som vi kallade honom. Men för oss var han verkligen speciell. Han hade varit på ridskolan ända sen jag började och redan från början drogs jag till honom. Tyvärr finns han inte idag, för drygt 3 år sedan fick han somna in.